En resa i medvind!


En del människor skulle nog säga "Hur kan man komma på den befängda idén att flyga ända till södra Tyskland, på gränsen till Schweiz, med fyra ultralätta flygplan? I små bräckliga flygfarkoster över Östersjön och trafiktäta Tyskland, med risk för dåligt väder?" Ingen av de inblandade kan nog egentligen svara på detta. Men det här är i alla fall historien om ett gäng entusiastiska UL flygare som fick se sin dröm gå i uppfyllelse och om en resa de aldrig kommer att glömma.

Europas största privatflygarmässa arrangeras vartannat år i Friedrichshafen, norr om Bodensjön och på gränsen till Schweiz. Det är ett vidunderligt landskap som breder ut sig när man kommer flygande norrifrån från Mengen längs Bodensjön till flygplatsen. Landskapet är vackert böljande. I söder breder de Schweiziska alp topparna ut sig med ena toppen högre och stoltare än den andre. I öster ligger Österrike med sina massiva bergspass och vitklädda toppar. Det är en andäktig känsla som drabbar mig när jag tänker på att flygets vagga en gång låg här. Men för att inte gå händelserna i förväg. Tillbaka till Sverige och Stockholm.

Det var en gång ett gäng UL flygare som satt i Swedish ultraflyers lokaler norr om Stockholm en vinterdag för över ett år sedan, när undertecknad råkade nämna ordet flygmässa och Friedrichshafen. Med en självklarhet i rösten sa Einar. "Dit kan vi flyga!" Det blev knäpptyst i lokalen. När tystnaden äntligen bröts var det någon som mumlade om att det var nog att ta i lite väl mycket. "Man ska nog inte flyga så långt med UL plan, det är för osäkert", kom det från en. "Vädret kan dessutom bli väldigt dåligt", kom det från någon annan. Men idén var född och gick inte att stoppa. Det som hände sedan är egentligen en ren planerings sak och en ganska stor sådan.

Ska man ut på långresa så är planeringen A och O och det visade sig att själva flygningen kom att bli ganska enkel tack vare gediget förarbete. Att flyga utomlands med ultralätt flygplan kräver lite fler tillstånd än att flyga normalklassat flygplan med PPL certifikat. UL certifikatet är ju endast nationellt betingat och kräver därför att man ansöker om flygtillstånd för varje land man vill besöka. Det hela gick dock ganska smidigt då vår tyska tjänsteman på LBA (Luftfarth-Bundesamt) svarade på vår fax ansökan redan samma dag. Problemet är dock att man måste faxa över sju olika intyg. Däribland ett försäkringscertifikat som bekräftar att flygplanet är försäkrat mot tredje man. Men i det stora hela är det egentligen samma papper som man enligt BCL måste ha när man är ute och flyger i vanliga fall. D.v.s. flygcertifikat, registreringbevis, flygtillstånd osv.

Ansökan om att flyga över öpppet vatten ställdes till Luftfartsinspektionen och Kjell Franzen. Efter en väldigt trög start fick vi till slut våra dispenser. Kravet är att man flyger ett modernt med UL-plan fyrtaktsmotor. Dispensen är personlig och gäller tillsvidare. Du behöver alltså inte ansöka på nytt, nästa gång du flyger över öppet vatten. Planeringsarbetet delades upp, vilket visade sig vara klokt. Niclas tog hand om planeringen av rutten och kontaktade människor vid lämpliga flygplatser. Einar gjorde ansökan till LBA som vi andra kopierade och själv gjorde jag färdplan och driftfärdplan för hela resan i Jeppesen Flitestar. Ett ovärderligt program i såna här sammanhang. Rutten lades genom gamla Östtyskland från Peenemunde till slutdestinationen för att slippa tungt trafikerade luftrum och hotell bokades i Neubrandenburg och Friedrichshafen. Efter annonsering om resan på pilots.nu och Flygrevyn, var det 14 st. som anmälde sitt intresse. Men när avresedatum närmade sig var det till slut bara sju piloter och fyra flygplan kvar. På startlinjen stod nu en CT2K från Tekniska högskolans FK, en Jabiru UL från Jönköpings FK och två EuroCubar från Swedish ultraflyers.

Den 22 april stod vi så klara för avfärd från Sövde flygfält i Sjöbo. Vädret kunde inte ha varit bättre. Det var CAVOK, dvs ceiling and visibillity OK, ända ner till Friedrichshafen och nordliga vindar. Vad kan man mer begära? Vi tankade fullt och slängde oss i flygmaskinerna. Stopp, Stopp! Vi tankade inte fullt... Det får man nämligen inte göra i ultralätta flygplan p.g.a. av en regel som säger max 450 kg startvikt, trots att många UL-plan plan är konstruerade för en högre vikt. Vi tankade istället för två timmars resa plus reserv. Vi hade planerat för två timmars flygning mellan varje stopp, vilket skulle visa sig vara perfekt. Efter den tiden var det ganska skönt att sträcka på benen och ta en paus.

När vi framåt sena eftermiddagen äntligen lättade från Sjöbo var det en härlig känsla som infann sig. Långt därunder oss låg Östersjön och glittrade i soldiset. Vi steg till över 6.500 fot, för att i händelse av motorbortfall kunna glidflyga till land. Så var vi fyra UL plan i formation, äntligen på väg till den gamla DDR-staden Neubrandenburg. Vi ropade upp Malmö kontroll för att aktivera färdplanen och halvvägs över sundet lämnade de så över oss till Berlin kontroll för vidare färdtillstånd i Tyskland. Vi passerade Rugen på hög höjd, men kunde ändå med lätthet urskilja dess långa vita sandstränder. Efter 1,5 timme landade vi helt odramatiskt på Neubrandenburgs fina flygplats. Mottagandet blev kungligt. Personalen skjutsade oss gratis till Radison/SAS-hotellet, som Niclas bokat i förväg, och vi blev incheckade som flightcrew för endast en femhundring per natt. Snacka om flyt! Under kvällen intog vi sedan en rejäl middag på en av stans medeltida restauranger och resten av tiden ägnades åt flygsnack. Vad annars?

Upp tidigt nästa morgon. Tanka, checka flygplanen, kolla vädret och sedan bar det iväg till vår nästa anhalt som var Laucha. Ett gammalt segelflygfält som byggdes 1933 för att skola framtida piloter till Hitlers Tyskland och vilken anläggning det var! Bakom de höga fasaderna var den forna glansen var borta, men vilka byggnader och vilken anläggning! Det måste ha varit en segelflygskola av kolossalformat under det tredje rikets glansperiod. Flygplatschefen med fru hälsade oss välkomna med gulasch och pasta. Än en gång hade Niclas via e-mail ordnat det för oss. Vilken klippa! 

Efter lekamlig och maskinell tankning var vi så på väg igen. Starten blev dock en smula improviserad. Alla kom i luften utom Anders och Christer i Jabirun. Vad var det som hände? Ingen visste. I luften befann de sig i alla fall inte! Efter några tiotal sekunders letande såg vi dem taxandes tillbaka till början av banänden igen. De hade avbrutit starten p.g.a. en något kort bana som låg på hög höjd. Det var dessutom ett stup i ena banänden vilket gjorde att de båda inte kände för att kasta sig ut på vinst och förlust. Ett vist beslut! Efter lite längre ansats och startsträcka var de snart också i luften. Efter kontakt med Mengen kontroll flög vi så vidare till Dinkelsbuhl och Pfullendorf. På varje ställe ordnades det fram blyfri bensin via egen tank eller bensinmack.

Vår sista anhalt före Friedrichshafen var Pfullendorf . Här smidde vi de sista planerna på hur vi skulle angöra den stora  flygmetropolen. Vi skulle komma in via inpasseringspunkt ”November” för att få en så vacker inflygning som möjligt längs med Bodensjön. Nu eller aldrig tänkte vi! Vi skulle ta tjuren vid hornen och flyga in i tysklands, för närvarande, mest trafikerade luftrum. Det fick bära eller brista. Förväntningarna var höga liksom pulsen! Einar skulle leda flocken och ropade upp tornet. ”We are four ultralight in formation who would like to departure to Friedrichshafen ” Varefter en förvirrad flygledare svarar ”Nein, Nein, this is Pfullendorf information”  Språkförbistringen var total. Efter att Einar upprepat meningen för tredje gången, med en tydlig paus mellan ”in” och ”formation”. Lät flygledaren uppgivet meddela att vi hade klart att starta, vilken flygplats det nu än kunde vara i från. Hur skulle det här sluta? Det visade sig dock snart att den sista biten skulle bli en riktig antiklimax. Var fanns all trafik? Det var ju lika lugnt som att flyga in till vilket litet okontrollerat flygfält som helst i gamla Sverige. Efter att, pliktskyldigt som en liten skolpojke, ropat upp inpasseringspunkt ”November”. Svarade tornet bara med ”Ja, Ja, continue directly to base runway 06”. Vi som hade laddat vår GPS och förberett oss så väl med alla inpasseringspunkter. Det här var ju nästan för enkelt! 

Men nu var ju resan in till Friedrichshafen fantastiskt vacker så det gjorde ingenting. Vi flög från väster på 1.500 fot, längs Bodensjön, in mot flygplatsen med dess nya utställningshallar och den gigantiska  zeppelinarhangaren. I det stilla vädret var det en underbar syn. Under mig hann jag skymta Bernadottes blomsterparadis, Manau, som jag besökt några år tidigare. Den gången med bil. Men det här var någonting annat, någonting helt annat! Strax efter kl. 19.00 landade vi på EDNY. Anders i EuroCuben tog ett extra varv bara för att spana in utsikten. Det var det värt! Efter utcheckning från flygplatsen bar det i väg till hotellet i centrum och en välförtjänt middag. Gissa om alla sov gott den natten!

Mässan var ett kapitel för sig som jag inte kommer att ta upp här mer än att vi var där under hela torsdagen och halva fredagen. Meteorologerna hade varnat för dåligt väder i norra Tyskland och Danmark under fredagen. Varmfronten skulle röra sig från sydväst och komma in över Skåne vid tre tiden, så vi beslöt att starta hemfärden. Hemfärden var ganska okomplicerad även om det nu var sämre väder. Det enda missödet under hela resan, värt att nämna, var en trilskande dräneringsventil på Anders och Christers Jabiru. Med bränslet rinnande på Friedrichshafens flygplats täljde Christer till en pinne som tillfälligt stoppade flödet. Efter lokalisering av verktyg var felet sedan lätt att åtgärda. Efter att vi kommit till Sverige igen skildes våra vägar. Tom och Janne anlände först med CT´n till Stockholm. Anders och Christer kom under eftermiddagen fram till Jönköping och de båda EuroCubarna med Einar, Niclas och Anders anlände något senare till Stockholm och Kungsängen.

Som summering en fantastisk resa som ingen av de inblandade någonsin kommer att glömma. Det hade faktiskt gått bättre än vad vi hade kunnat drömma om. Mycket beroende på bra väder och bra flygmaskiner, men också på fantastiska flygkompisar och ett mycket vänligt bemötande av de tyskar vi mött under resan. Att flyga ultralätt utomlands är en upplevelse utöver det vanliga som jag unnar alla flygälskare att någon gång pröva på. Med god planering och framförhållning har vi bevisat att det inte alls är omöjligt, utan tvärtom väldigt givande och nöjsamt.

Vid spakarna
Tom Johansson

Bilder: Niclas Peyron och Einar Edland