Bäste läsare! 

Har äntligen kommit iväg på årets första UL-resa trots att vintern fortfarande håller sitt grepp över vårt avlånga land. Snön ligger som ett täcke från Ystad till Haparanda. Men det hindrar inte en sann UL-flygare från att vilja pröva vingarna. Det är söndagen den 29 februari 2004. Jag rullar ut den nyservade kärran, en CT2K av årsmodell 2001, och taxar bort till tankanläggningen. Lika bra att tanka 120 liter så slipper jag tanka på tillbakavägen. Den här gången blir det en ensamflygning så det är ju inte några problem med tillsatsvikten. Vädret är CAVOK och solen lyser från en klarblå himmel. Vad kan man mer begära? Det är bara och dra! 

Kontrollerar oljetemperaturen, 50 grader, och vattentemperaturen, 65 grader. Helt okej alltså. Klaffen står i 15 grader för take-off och jag för sakta fram gasreglaget till fullt. Maskinen tar sats och nästan plogar sig fram genom den bitvis decimeterhöga nysnön. CT´n lättar med ett skutt, och vips är vi i luften och stiger med 1 000 ft/min. En trevlig känsla infinner sig när jag lämnar Skå/Edeby bakom och rattar in Östgöta kontroll på 132,95 MHz. GPS:en står inställd på Landsjön och Husqvarna. Som tur var hade jag sparat kordinaterna efter Fly-Inet i somras hos Jonny Majava och Quicksilver-Ragge. Läser av ”groundspeed” till 115 kt, vilket får vara bra med tanke på motvinden. Flygtiden beräknas till 1 timme 15 min. Strax innan inpassering till Östgöta kontroll, dvs norr om Skavsta, ropar jag upp Östgöta och begär att få stiga till 3 500 ft. Efter mottagande av transponderkod identifierar kontrollen mig på radarskärmen och den kvinnliga flygledaren replikerar. -Klart stiga till 3 500 ft.

Jag kvitterar meddelandet, kopplar på autopiloten, släpper styrspaken och för höjdrodertrimmen en aning bakåt och läser av 500 ft/min på stigmätaren. Det här är UL-flygning! Eller? En UL-flygare av gamla stammen skulle givetvis inte hålla med, men det är onekligen bekvämt med autopilot. Efter knappa timmen flygning börjar molnbasen sjunka för att så småningom hamna på 1 500 ft. Jag begär att få sjunka till 1 000 ft. Den trevliga rösten i andra änden ger tillstånd. 
–Klart sjunka till 1.000 ft. Ingen rapporterad trafik i okontrollerad luft. Långt där ute i Vättern, på min högra sida, skymtar jag Visingsö. Terrängen blir allt högre och påminner förresten om södra Tyskland. Landsjön är svår att hitta på låg höjd. I såna här situationer uppfylls jag alltid av en tacksamhetskänsla till den som uppfann GPS:en. Snart ser jag Jonny och Ragge, viftandes nere på fältet. Efter en snabb överflygning åtföljt av en kraftig vänstersväng, egot måste ju få sitt också, siktar jag in mig på landning från norr. 
-Men, sablar, vad lågt jag ligger! Eller är det marken som är högre? Ja det är den! 
Det ligger ett berg precis i banänden och det känns som att jag måste följa sluttningen ned för att inte skjuta över banan. Sluttningen åtföljs av en väg som givetvis är full av trafik. Efter att nästan ha studsat i taket med landningshjulen, på en av de förbipasserande bilarna, försöker jag sätta hjulen på banan. Det gick ju bra, men nu ska vi bara försöka få stopp på ekipaget också. Jag bromsar och bromsar, men ingenting händer. Det är ju is på banan förståss! Efter några sladdar, som kunde ha gjort Björn Waldegård grön av avund, lyckas jag så få stopp på komposithögen nära sjön och badbryggan.

Jag Fumlar med säkerhetsbältet och dörren. Försöker spela cool, men det är inte lätt när Quicksilver-Ragge och Jonny sett allt. Hela följet kommer småspringande och hjälper mig med dörren. Jag hälsas välkommen och Ragges fru frågar om jag vill ha lite plättar??? Visst ville jag det! I förbifarten säger Jonny att det är lättare att landa från andra hållet, dvs från sjön. Vis av min dåliga landning grymtar jag bara till svars. Och plättarna då? Ja de va de goaste jag ätit på länge.....

Vid spakarna
Tom Johansson

Bilder: Tom Johansson